thereesejonsson

och ett datum är 26/6 08, det datumet kommer sitta fast limat i mitt minne hela livet tror jag.
Eftersom jag var så kär den gången, det var som att vara i himmel riket, kanske inte riktigt
men det kändes så, jag var så lycklig. Vad mycket som hände den sommaren,
ja följde med dig på det mesta, jag nämner inga namn.
ska ja vara ärlig tror ja det kommer tillbaka,
och det är inte bara jag som tror det.
Det kommer alltid vara något som saknas hos mig, och det är du.

ja sen kommer det andra datumet och det är 11/11-08.
jag satt och här vid datorn och telefonen ringer,
mitt minne är kort så jag kommer inte ihåg vem som ringde,
Jag satt här blixt stilla tills allt brakade lös, som ni kanske förstår snart
P-å som är mammas sambo kom in och berättade om min morfar,
han låg på dödsbädden heter det, där dom lägger personer som svävar
mellan liv och död. Jag stirrade rätt in i datan, började med att ja slängde mobilen i golvet
tog upp den och skrev ett sms till mamma att vi lära åka till Hudik, för ja ville se han en sista gång.

mamma sa att det inte var någon idé, jag blev skit förbannad som ni kanske förstår
Jag tog på mig kläder umen ingen jacka, utan sprang till mormor som bor en bit bort
ja kastade mig i hennes armar och hon förstod vad det var. Vi satt och pratade
och hon försökte få mig att lugna ner mig.. Men till slut ringer mamma
och frågar vart jag är och säger att hon slutade på en gång och att vi skulle åka till Hudik.
Dom kom och hämtade mig, ja höll sms kontakt med Miriam för dom skulle också dit.
Så skrev hon att hon var där men ville inte säga hur det var, utan att vi skulle veta när vi kom dit.
Men ja tvingade ur henne hur det var, och så sa hon " det är försent "
jag satt i baksättet tyst, tårarna kom jag vågade inte säga någonting till min mamma
jag var så rädd att hon skulle bryta ihop.. Det tog 5 mnuter och så sa jag
" mamma det är försent.. "Så fick jag till svar " Är han död? "

Ja fick jag fram, och såg att mamma började fälla tårar och torkade dom snabbt igen...
och så frågade hon om jag verkligen orkade det här om ja ville vända och åka hem igen
men det ville jag inte.. Vi kom dit och mötte min morbror ute vid parkeringen,
och han berättade hur det låg till och att dom inte hann komma dit för än han försvann från oss
Vi kom in och alla satt där och väntade på oss, det kom en som jobbade där som visade oss vägen till hans rum
hans dörr stod öppen och jag tittade på brickan som de stod " Sven " på och en svart prick som betyder att den personen är död.

Vi gick in och han låg i sängen med händerna mot varandra(knäppta)
Vi gick längre in och jag ställde mig vid fötterna, jag tror att det var jag som grinade mest
men sen kom Miriam och kramade om mig och hon började också grina.
Jag stog bara och tittade kände som om jag skull svimma vilken sekund som helst.
Mamma stod där framme och rörde hans kind men kom senare ner till mig
hon kramade om mig så mycket de bara gick, och tog med mig fram till honom
jag kunde inte ens röra hans hand först, jag var så rädd det ja tänkte då var " han vaknar och skrämmer mig"
Men jag visste inerst inne att han inte kunde göra det. Men jag vågade mig fram till hans händer..
som var varma men ansiktet var nästan vitt, fast än han hade varit död i 40 minuter ungefär..
Jag ångrar mig verkligen att jag inte sa någonting till dig när jag väl var där, jag vet att du hade hört mig!

jag hör din röst fortfarande säga " Ja är det therese? "
när han ringde hit..
Jag ser fortfarande ditt ansikte, med den öppna munnen som du somnade in med..

det här är det värsta jag har varit med om..

varje gång jag hör den här låten är du alltid med mig.

Jag älskar dig, du kommer alltid att vara min morfar